ibland måste man bara andas

Varning för ett väldigt långt inlägg.

Jag lyckas på något sätt alltid sätta för stor press på mig själv. Det behöver inte vara att jag måste tex. lyckas med det jag gör, alltså få höga betyg och sånt utan mer åt att jag alltid skjuter upp allt till verkligen sista sekunden och då får jag alltid panik och ångest över att jag skjutit upp det. Det går runt i cirklar hela tiden men ibland får jag nog och faller då mer eller mindre till botten, som nu. Mår inte särskilt bra för tillfället och det har varit så sedan, dagen innan skolan började efter jul. Jag ville verkligen inte börja skolan igen för allt jag såg var alla kommande läxor, prov och inlämningar istället för hur roligt det skulle vara att få träffa alla igen. Jag har lagt mycket energi de senaste dagarna på att tala om och tänka på hur mycket jag hatar linjen jag går men efter en ganska lång diskussion med min familj igår kväll kom vi fram till att det inte är linjen det är något fel på för egentligen passar den mig helt perfekt, i alla fall senare då vi får välja inriktning men tillbaka till saken, att felet i själva verket ligger hos tja.. min hjärna. All ångest jag bygger upp över allt som har med skolarbeten att göra är det enda som får mig att gå under och det är så fel. Jag borde absolut inte låta skolan gå ut över hela mitt liv men ändå blir det oftast så. Med ångesten kommer nämligen stress också och stressen och jag, vi är långt ifrån vänner. De senaste 2-3 åren har jag ett antal gånger fått en så kallad magkatarr just på grund av stressen. Då känns det typ som att magen fräts upp inifrån, man mår illa och får ont i magen/mår illa nästan efter varje måltid, sedan blir man ju trött och seg av det och då skjuter man upp mer saker för man inte orkar och så fortsätter det såhär, om och om igen. Nu känner jag dock att jag är på väg upp igen. Det bästa jag vet är att vara lycklig och glad, jag blir helt seriöst glad av att se mig själv glad, hur konstigt det än låter. I alla fall så har mina vänner och min helt fantastiska pojkvän, medvetet och omedvetet, hjälpt mig att komma över detta genom att bara vara. Så egentligen borde jag snarare vara världens lyckligaste eftersom jag har så otroligt fina människor kring mig hela tiden, så ett stort tack till er som lyckas dra upp mig istället för ner, ni är guldvärda hela högen. 

Det här blev långt, jätte långt. Men jag behövde skriva av mig och kände att här var rätt plats, mina vänner har rätten till att veta varför jag kan verka så depp ibland and here it is, det kanske inte verkar som en så stor sak i vissas ögon men i mina är det de och det påverkar mig tyvärr väldigt mycket. Tack till dig som faktiskt läst igenom det här, lär nog inte vara så många men skit samma, huvudsaken var att jag fick det ur mitt huvud. Godnatt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s